Ostiense var Roms industriområde: gasverk, slakteri, kraftstation och hamn längs floden. Det mesta lades ned, och det som blev kvar har fyllts med universitetsinstitutioner, klubbar och några av stadens mest omtalade väggmålningar. Kvarteret är inte vackert i vykortsmening, men det är levande på ett sätt centrum inte längre är.

Intill ligger Garbatella, planerat på tjugotalet som en trädgårdsstad för arbetare, med låga hus kring gemensamma gårdar. Det är ett av Roms mest särpräglade kvarter och känns som en småstad inuti storstaden.

Vad som finns här

Centrale Montemartini är stadens märkligaste museum: antika marmorskulpturer utställda mitt bland turbiner och maskiner i en gammal kraftstation. Kontrasten mellan kejsarporträtt och svarta dieselmotorer gör mer intryck än många av de stora samlingarna, och besökarna är få.

Längre söderut ligger San Paolo fuori le Mura, den fjärde av de påvliga basilikorna, med en pelargång och ett galleri av porträttmedaljonger över samtliga påvar. Den är enorm, sval och nästan tom.

Passar det er?

Är ni i Rom två eller tre nätter: nej. Restiden in till centrum är kort men inte noll, och de nätterna vill ni lägga där ni går ut genom dörren och redan är framme. Stannar ni fem nätter eller mer, eller har ni sett de stora sevärdheterna på en tidigare resa, blir bilden en annan. Då får ni mer stad för pengarna, kvällar bland romare och ett kvarter som förklarar hur Rom faktiskt fungerar.

Centrale Montemartini

Roms märkligaste museum uppstod av en tillfällighet: när Capitolinska museerna renoverades på nittiotalet flyttades delar av skulptursamlingen tillfälligt till en nedlagd kraftstation. Kombinationen visade sig så slående att den gjordes permanent.

Resultatet är kejsarporträtt i vit marmor uppställda framför svarta dieselmotorer och turbiner, i en hall med industrifönster. Kontrasten gör att man ser skulpturerna på ett annat sätt än i en klassisk museisal — och besökarna är få nog att ni ofta har rummen för er själva.

Garbatella

Kvarteret planerades 1920 som trädgårdsstad för arbetare, med låga hus grupperade kring gemensamma innergårdar som kallas lotti. Arkitekturen blandar lantligt och barockcitat på ett sätt som inte finns någon annanstans i Rom, och kvarteret har behållit sin sammanhållning — det är fortfarande ett bostadsområde där folk känner varandra.

Gå in genom en portgång och titta på gårdarna. En timme räcker, och ni ser en sida av Rom som ingen guidebok skickar er till.